Sunk

När jag väl hade lyckats krångla ryggen över några plankor kunde vi gå omkring i det här objektet och få en del bilder med fint ljus och en del på ganska intressanta föremål. Jag blev väldigt faschinerad av det sorgligt tysta pianot. Det är något så djupt tragiskt över tystade musikinstrument.

Klicka på bilden för att se en större!

















Lasse tog den här bilden av mig som ändå lättar upp tragiken lite :)

Trista samtal

I dag har jag varit tvungen att ringa en del tråkiga samtal. Den vård jag (inte) får i det svenska systemet är under all kritik. När en läkare, efter upprepade påtrytckningar, inte lyckas skicka in papper till försäkringskassan, eller hålla det han lovar i frågan om vad som ska ske med en, så blir man till sist riktigt arg. I dag rann bägaren över, så nu har jag pratat med både Patientnämnden och medHälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, för det är måtta på hur man får behandla folk. Snart står väl Sverker på "Plus" på tur, han skulle säkert tycka att mitt ärende var kul att presentera, men jag tror att jag kan få hjälp den vanliga vägen först. Egentligen är man väl för snäll, man borde hänga ut folk... Men jag kan vara snäll ungefär en vecka till. Sen smäller det.

Now I wanna be your dog!

Kan det bli så mycket bättre? Jerry och Slash i samspel, Billy som verkligen kan sjunga punk och så en fin gammal Iggy-hit. Hittade den tyvärr inte i sin helhet, men det är riktigt bra ändå! Billy ser till och med ut som Iggy gjorde när han har den där frisyren, vilken nostalgitripp det blev. Hurra!


fortsättningen:


Och när vi ändå är inne på punkcovers, så är det här fina Sex Pistols-låten som verkligen fått mig att upptäcka Camp Freddy, Billy Morrison och Circus Diablo, allt på en gång. Och bra. Och med Seve Jones, yay!


Jag har möjligtvis postat den här förut, men att bara höra den en gång räcker inte på långa vägar.

Inplastad

Nu har jag fått ett nytt kort från min bank, så nu kan jag shoppa i tre år till. Men kan någon vänlig själ förklara för mig varför i hela fridens namn de byter ut ett fullt fungerande kort? Jag hade lärt mig numret på själva kortet (praktiskt när man ska näthandla). Och framför allt så var det en fullt fungerande bit plast. Är det så här man tar hand om miljön, genom att spruta ut plastbitar i den?

Inte nog med det, för mitt Master Card och kortet på bensinmacken har också blivit ersatta inom de senaste tre månaderna. Bensinkortet fick dessutom en ny kod som jag aldrig lyckades lära mig, så nu har de fått skicka en ny. Varför fick jag inte ha kvar den gamla för, som jag också hade lärt mig utantill. Mitt sifferminne är jätteskrutt, så det tar tid att banka in alla de här koderna. Följden har ju bara varit att jag har tankat med bankkortet hos en konkurrent för att jag blev sur. Men sen ringde jag förstås till bensinbolaget och talade om att jag glömt koden och då finns det tydligen såna som man kan gå in till macken med och byta till en valfri kod istället. Men det talade de minsann inte om förrän jag gormat.

När man tittar på designen så undrar man ju lite om de antingen använder samma firma, eller om folk slutat vara kreativa och göra unik design? Nu måste jag kolla in hur korten ser ut hos de här företagens konkurrenter, haha. Jag skulle vilja kunna lägga in en egen bild som bakgrund på mitt kort och göra det personligt, det skulle vara mycket bättre!

Jag har köpt en pryl

Jag är inte så mycket för prylar, men den här var klart ball. En "bok" att ha sin MacBook i. Alla är individuellt gjorda, ingen den andra lik (säger de i alla fall). Dragkedjan är gjord så att den ska se ut som ett bokmärke. Jag tycker att de var både snygga och skojiga. Sen ska datorn få ett nytt batteri också, det gamla är synnerligen trött.

Uppfylla nyårslötet

Nyårslötet är att jag ska föra bok och skriva om de böcker som jag läser under året. Den första jag läst ut är Slash självbiografi "Slash". Tyvärr fanns den inte att tå tag på på originalspråk, jag läser helst böcker med författarens egna ord om jag bara kan och engelska går bra, och den är inte speciellt bra översatt. De engelska fraserna lyser igenom, men på sätt och vis får jag ju ändå mer känsla för hur originalet är skrivet. Så snart jag ser en engelsk variant ska jag i alla fall köpa den och läsa om den. Det är den värd.

Och då förstår ni kanske redan nu att jag gillade den, annars läser man ju sällan om även om det handlar om språk. Jag trodde inte att den här killen, som trots sin lång acenvana ofta framstår som rätt tystlåten och introvert, kunde leva ut så med skriva ord, men han är rolig. Hans liv bjuder ju på tämligen mustiga berättelser från det vilda rocklivet, men han berättar dem med självdistans och en knastrande torr engelsk humor som får mig att skratta.


Det handlar om hans uppväxt, om hur han fick sin första gitarr av sin mormor, något med en sträng som hon hittade på vinden, och hur han tog med den till en gitarrlärare för att han ville lära sig spela bas. Läraren förklarade att det han hade var en gitarr, lärde honom några låtar på en sträng, men påpekade också att det kunde vara en fördel om han införskaffade de andra fem strängarna också.

Det handlar om Slash som person, han är en stor djurvän och älskar katter och ormar. När han var barn och inte hade pengar snodde han en orm, men sen snodde han även en bok om ormskötsel, det är ju i och för sig inte bra att sno, men ändå ganska gulligt.

Sen kommer den tidiga perioden med Guns, när de bodde i ett förrådsutrymme, skapade och gav sig iväg på turné i en skraltig bil som gick sönder bara efter några mil. Det är gott om lustigheter, som att han inte hade någon resväska, utan förvarade alla sina tillhörigheter i ett kuddvar och vad som hände när detta blev snott. Eller när de skulle busa med Soundgarden, som öppnade åt Guns under en period, och hur det slutade med att han befann sig spritt språngande naken på scenen. Kul med folk som kan bjuda på sig själva och berätta, för i efterhand är ju sånt här bara skoj.

Givetvis finns det tyngre passager också, som hans syn på att Guns splittrades och alla rättsliga processer som följde i spåren av detta. För att inte tala om de gånger han i princip dött på grund av missbruk. Men hela tiden möter man en kille som trots allt är positiv, som lever för att spela gitarr, även om han bara får en öl för besväret, och som njuter alldeles oerhört av att stå på scenen. När Velvet Revolver bildades känns läser man om en kille som nästan blir barn på nytt av lycka över att det är skönt att spela musik med likasinnade. Jag är också imponerad av att han lyckats komma ut ur första delen av sitt liv (som han själv tycker att boken handlar om) med skallen i behåll, att han har hållit sig drog och spritfri för sina barns skull efter så många års missbruk och att han har kvar samma energi och lust att spela efter alla år.



Jag rekommenderar den här boken, men försök hitta den engelska versionen.

Hemligheter för försäkringskassan

I dag har jag varit till ryggläkaren och pratat med hudläkaren på telefon.

Det senare var en bisarr historia. Sist jag var där var hon så oförskämd och oförstående för hur jag lider av att min hud blir ful utan den medecin som ett antal professorer på KS, samt en av de främsta psoriasisexperterna i landet kommit fram till hjälper mig Jag har haft sagda medicin i sex år utan biverkningar. Jag tänkte byta läkare då, men så tänkte jag att alla kan väl ha en dålig dag, hon får en chans till. Nu behövde jag då mer medicin. Då sa hennes sköterska att hon ville att jag skulle ta blodprov först. Jag sa att medicinen var slut, men att jag gärna kunde komma in och ta blodprov i nästa vecka. Sköterskan hade inte mandat, och jag gick i taket över den här läkaridioten för andra gången och sa ifrån, jag vill inte ha henne mer. Jag har rätt att välja läkare själv. I morse ringde idioten trots allt och så säger hon att hon kan ringa in ett recept och skicka en blodprovsremiss "Så har du till på fredag på dig att gå och ta provet". Vad tror hon? Att jag är ett barn som behöver mutas att gå ochbli stucken annars får jag inget "godis"? Djävla idiot på ren svenska. Men skickade hon en ask med 100 tabletter innebär det att jag har två månader på mig att söka en ny läkare, den här kan jag ju inte gå till mer i alla fall. Om man inte tror att en patient lider om den blir som en rosa elefant i skinnet över hela kroppen ska man nog inte jobba med människor. I alla fall inte vårda dem.

Besöket hos ryggläkaren var bättre. Han går att prata med, har en plan för att få mig frisk. Däremot har han gjort en tavla. Den 23 november hade han sagt att jag skulle in och få en nerv blockerad för att kunna reda ut varifrån smärtan jag har i rygg och ben beror på (nerv i kläm, eller inte och om den är ikläm, varifrån då). Men när det inte ens kommit en kallelse efter ju fick jag ju ringa och undra och då hittade de inget om det i journalen, så jag fick ett återbesök. Han var idel ursäkter, dikatet var "försvunnet". Vem som haft bort det är fortfarande ett mysterium för mig, men det kvittar, eftersom han bad om ursäkt. Tavlor kan vem som helst göra och ursäkten är givetvis accepterad. Nu ska jag i alla fall få en kallelse och därefter ett återbesök för att få veta svaret och vad som ska ske därefter. Jag var nöjd med det, men inte med att jag fick be om att få pengarna för det här besöket tillbaka, ett besök som jag givetvis aldrig skulle behövt göra ifall de hållit rätt på sina diktat. Nå, jag fick pengarna tillbaka efter att ha stött på i alla fall.

När jag satt på tåget på väg hem ringde ryggläkaren och hade pratat med försäkringskassan. Här kommer vi till dagens andra bisarra upplevelse, de måste leva i en totalt annan verklighet än den jag upplever i alla fall. Läkaren sa att så länge utredningen pågick kunde jag inte göra något, men efter en behandling kanske jag kunde börja jobba, men nog inte på ett skakande tåg direkt efter en eventuell operation. Försäkringskassan hade då sagt att "om de anpassar till exempel ett jobb i en spärr istället då, men höj- och sänkbara bord, ett jobb där man kan resa sig och gå omkring och byta ställning, som på ett kontor, trodde doktorn att jag skulle kunna jobba där då?" Det trodde doktorn. Jag talade om för honom att försäkringskassan nog åkte taxi, för de kan aldrig ha sett en spärr ens från utsidan om de pratar om höj- och sänkbara bord, egna stolar eller ens stolar som går att ställa in. Och om man lyckas, var ska man då göra av benen, eftersom det är fullt av saker under bänken (som givetvis inte är höj- och sänkbar). Och ska jag bara resa mig upp och gå omkring när det är kö och alla ska hinna med tåget??? Då blir man nog ihjälslagen istället. Det här är nog hemligheter för försäkringskassan, den ser inte ut som ni inbillar er. Och förresten, varför skulle man lämna ett fast jobb för ett sämre betalt jobb som inte är fast? När man har en arbetsgivare som vill ha en tillbaka och till och med skickar blommor till jul för att de tycker synd om en. Jag tror att försäkringskassan lever i en drömvärld helt enkelt, eller så tror de att man ska vara rädd för dem och inte våga säga ifrån eller kriga för sin tillvaro.

Det jag inte berättade för försäkringskassan var att jag tänker få min bok utgiven och håva in miljoner på den och när jag har gjort det ska jag be försäkringskassan ta sina drömmar och fara och flyga och när jag är bra nog ska jag åka tåg också. Och går inte det får väl försäkringskassan betala för att man hamnar på psykakuten för att de har tagit knäcken på en. Det tjänar ju både jag och sveriges ekonomi och försäkringskassan på, eller hur? Vaddå, låter det som om jag är trött på byråkratin i det svenska vårdsystemet? Nehejdå, hur kan du tro så? Men upplysningsvis har jag ju bstämt mig för att det här decenniet är mitt, så det senare behöver ingen fundera mer på i alla fall.